Mikaelas blogg

Det var morgonen den 27/7 som det hela började, klockan var 07.00 och jag hade just varit på toan och sen lagt mig i sängen igen. Skönt att sova riktigt lääänge! Tänkte jag. Inte visste jag då att jag just skulle ha sovit min sista HELA natt på flera månader;) Bebisen är livlig och sparkar som vanligt, jag lyckas slumra till men vaknar förskräckt med känslan av att jag pinkar på mig. Hoppar upp ur sängen, varmt vatten sipprar ned. Hjälp, panik! Förstår att det är vattnet som gått. Men det ska ju inte vara dags än? Det är ju för tidigt!

 

Väcker C och han blir lika chockad och rädd han. Roffar åt mig ett par handdukar och ringer till förlossningen, -är du säääker på att det är vattnet? Hehe ja det var verkligen ingen tvekan. Tillslut får vi ett ok till att åka in på kontroll. C hoppar in i duschen och jag packar ihop bb-väskan, vi försöker sen få i oss några pannkakor men fy, nervositeten sätter sig som ett lock i magen.

 

På förlossningen får vi komma in till ett rum. Man tar ett ctg på bebisen och man konstaterar att det var vattnet -no way? Eftersom jag ännu inte hade några värkar och bebisen mådde bra tyckte man att vi kunde åka hem och invänta, och hade inget hänt inom 3 dygn skulle man göra en igångsättning. Väl hemma irrade man mest omkring som två yra höns. Ska vi verkligen få vår bebis nu!? Det var så svårt att förstå. Vi fördrev dagen med att handla mat, C åkte och träffade sin bror, jag städade (typiskt mig att t.o.m i det läget tänka på städning;) Till kvällen lagade vi mat och såg på film. Under mitten av filmen började värkarna smyga sig på och när filmen ar slut var det bara 3-4 minuter imellan. Vi ringde och förvarnade och tog den lååånga promenaden in till sjukhuset;) Hehe ja trots värkar, som ju faktiskt var väldigt milda, bestämde jag mig för att vi inte skulle ta bilen. Vi bodde ju i princip granne med sjukhuset. Här ringde vi också till våra familjer och berättade att det var dags!

 

Inne på förlossningen igen. Ännu ett ctg tas och där får jag ligga ett tag, i efterhand har vi fått reda på att Lovas hjärtljud inte var tipptopp utan det var därför vi fick mäta så länge. Under tiden blev värkarna starkare och jag kände att jag fick hålla andan. Sköterskan som tidigare hade funderat på om vi skulle skickas hem igen var här övertygad att det skulle vi inte, här skulle det komma bebis:)

 

Vi fick komma in till förlossningsrummet, jag fick byta om och hoppa upp i sängen. 2 cm var jag öppen. Klockan var här strax över 12 på natten och efter att ha kopplat på ctg igen fick jag för första gången testa lustgas. Det var så sjukt äckligt! Efter att ha tagit andra värken med lustgas mår jag så illa att jag kräks. Men efter att ha sänkt den i grad kunde jag ta den tillbaka och den hjälpte. Jag behövde inte krama kanten på sängen lika hårt när värkarna kom.

 

Man sätter rätt snabbt en elektrod på bebisens huvud för att få ett mer exakt resultat (eftersom de var lite missnöjda med hennes hjärtslag), jag får även antibiotika i dropp för att förhindra infektion av den tidiga vattenavgången. I droppen sätter de även in febernedsättande då jag fick feber, 39,5 grader som högst. Den &%#*-ävla febern som gjorde att jag skakade konstant. Det och att värkarna satt i ryggen var nog de två värsta under förlossningen. Kändes så hemskt att inte kunna kontrollera benen och att inte kunna greppa ordentligt, eller ja kylan, jag frös som in i norden pgr av febern.

 

Man bestämmer sig även för att ta ett prov ifrån bebisens huvud. Här tryckte jag in gasmasken i fejjan och var tydligen bästis med den, inte för att det gjorde ont på mig utan för att det kändes hemskt. Min stackars lilla bebis som får ta blodprov från huvudet, tror att det var för att mäta mängden adrenalin i hennes blod.

Nångång här i mellan hade jag öppnat mig till 5 cm, får frågan om jag vill ha ryggbedövning. Yes absolut! Narkosläkaren kommer och sätter in den och han hinner inte ens ut ur rummet innan jag känner mig som en ny människa igen. Kan för första gången på länge prata med C och vi vilar några minuter.

 

Ett litet smile när bedövningen började värka, håller hårt om min lilla kompis;)

Runt 06.40

Blir kollad igen och har öppnat mig till 8 cm, värkarna börjar här ändra karaktär. Känner den där klassiska nödigheten. Får även en krystvärk var och varannan gång. Och därefter går det fort. Krystvärkarna ökar i antal och styrka och tillslut kan jag inte hålla emot. Frågar flera gånger om jag verkligen FÅR krysta. Tummen upp på det trots att de inte kontrollerat att allt var öppet och moget.

Upplever principen 'ta i för kung och fosterland'. Minns att jag brölade som ett urskogsdjur och blev så irriterad över att det inte hände nått. Men vipps så säger sköterskorna att de ser hår. Oj, hjälp gick det alltså? Allt tryckande.. jag som tyckt att inget hänt alls. Men efter ca 3 krystvärkar är huvudet ute och i nästa värk försvinner smärtan som i en vindpust och vår dotter är född! Kl 07.21. 

 

 

Sköterskan lyfter upp Lova så att vi kan se, men det minns inte jag;) Minns bara att jag undrade varför hon inte skrek, vilket hon gjorde för fullt men som jag inte hörde (chocktillstånd? haha) De lägger Lova på mitt bröst och vi får för första gången möta den vackraste av allt levande. Hon var alldeles rosa i huden, så fin. Lite klibbig med fosterfett men så mjuk! Tårarna rinner och tiden står still.