Läs inte om du har behov av att förstå;)
När jag satt och skrev föregående inlägg kom jag plötsligt in på ordet sakna, kanske just för att jag saknar mina vänner. Men jag saknar allt för det mesta, eller snarare jämt. Det finns alltid någon eller något i tanken. Som en suddig bakgrundsbild som ettsat sig fast på näthinnan. Den finns där, vare sig du bestämt det eller inte.
Jag saknar, även om jag har allt jag kan tänka mig så nära jag kan komma. Saknar jag inte det jag haft så blir det alltid något som man inte har, eller ännu inte fått.
Men någon som alltid slår sig till ro på den där bakgrunden är min gamla sköthäst. För jag vet inte hur han har det. Och för att jag saknar. Ja det är verkligen allt i minsta detalj. Jag saknar att få be om att få gå tidigare ifrån skolan, bara för att jag skulle hinna med den tidigaste bussen till stallet. Jag saknar att känna igen alla ansikten som precis som jag åkte 532:an varje dag. Jag saknar att gå den tråkiga sträckan till stallet och jag saknar känslan av att bara vilja flyga fram så att man kunde få vara där fem minuter extra.
Jag saknar att vara behövd. Att mocka boxen tills den skiner av det färska, nya spånet. Mäta upp mat, släppa in de hungriga djuren och likt en mamma bädda ner dom för kvällen. Sen att jag oftast fick vänta i stallet en timma extra för att bussen gick så sent, det gjorde inget alls. Ofta släkte jag ned lamporna, satte mig på en pall och lyssnade på hästarna som mummsade på sitt hö. Man fick alltid en sån ro & frid i kroppen. Att ha varit just behövd och att ha gjort flera vackra djur glada.
Att jag har ett sånt starkt behov av att få andra levande ting nöjda? Jag kan väl dock bara se det positivt. Men visst tar det energi, haha kanske är därför som jag aldrig lyckas se en hel film utan att somna! Såg förresten New Moon i förrgår. Somnade när det var 30 min kvar men den var bra, i början iallafall;)
