Sleepy

Har just smällt i mig del 2 av dagens middag. Ja del 1 fick hastigt avslutas då Lova blev supermegatröttochgrinig. Gav en slängkyss till den smaskiga tallriken och inledde mina allt så tappra försök att få henne att sova. Och just nu finns det tre sett att få henne att somna, ute i vagnen, bäras omkring eller ammas tills hon antagligen får matkoma delux och somnar.

Läste lite lätt om sömn-tips under tiden som Lova åt. Tydligen är det väldigt svårt att få in en sovrutin på en bebis som är yngre än sex månader, man får helt enkelt lyssna på chefen och lyda order. Men efter halvåret är de mer mottagliga för rutinerna och kan på så sett lära sig när det ska sovas och vad som gäller. Kändes skönt att läsa, jag har i smyg varit rädd att vi sabbat hennes framtida sömnrutiner genom att ja göra som hon vill, bära runt, amma och låta henne sova med oss. Var rädd att det var så vi skulle få söva henne även när hon väger 10 kg och min rygg är kaputt.

Så nu får vi börja ladda om mot nya rutiner. Blir skönt när man har en plan som funkar varje natt. Slipper man stå där med en övertrött bebis och klia dig i huvet över vilket alternativ man ska prova idag. Och inte på tal om vilken tid det tar nu, huh.

Nåväl. Sömnen lär ju bara bli bättre och som det stod i artikeln jag läste: Var lugn! Det är få 18-åringar som sover mellan mamma och pappa;)


7/4 -12

 

Se så gulligt! Finns väl inget sötare än en randig body & slappa jeans på små barn. Älskar den där bekväma och tuffa stilen. Drömoutfiten på vår lilla är en färgglad randig tröja, hängselbyxor & röda gummistövlar, kort och gott!


Åh det är så kul att drömma sig fram en bit i tiden och föreställa sig hur det kommer bli. Visst kommer det att bli mycket jobb men tänk så mycket vi kommer att få tillbaka. Haha ja C och jag sa det här om dagen. Tänk så bra, då kommer vi ha ytterligare en anledning till att åka till djurparker, göra utflykter och allt sånt som vi båda gillar men gör alldeles för lite av nu för tiden. Blir ju mycket roligare att bara åka och grilla korv när vi har ett litet yrväder med oss. Vår lilla flicka!


Nostalgi - The Treehouse



När pappa och gänget var här i söndags så började vi prata om gamla spel som vi spelade som små. Det var inte många spel vi hade men de gick verkligen heta i den stackars datorn. Ett utav mina & Mattias favoriter är det här spelet, The Treehouse. Det är ett barnspel, som förövrigt installerades med disketter, som handlar om två pungråttor som bor i en trädkoja. Hur intelligent som helst:)

Det väcker iallafall många, många minnen. Disketter, haha ja tänk vad tekniken har utvecklats!

Djupa tankar idag

Jag känner bara sorg, sorg över valet. Inte så mycket för att alliansen vann, för vem hade inte det på känn. Det som tynger mitt hjärta nu är att sveriges rasistiska parti kom in i riksdagen och har härmed ett finger med i leken.

Jag blir allvarligt riktigt rädd, rädd för människorna runt omkring mig, rädd för vissa människors värderingar.

Vem är det som har bestämt att Sverige är vårat och att vi äger det!? Vem tog sig rätten att sätta gränser och dela in folket i grupper och nationaliteter?

Vad är det som ger människan rätt att bestämma över denna jord och över varandra.

Varför kan inte folk inse att vi alla är av samma art och att det inte finns nått vid namn invandrare.

Vi delar alla på denna planet.

Och när ska folk inse att vi är precis likadana, oavsett färg, religion, nationalitet och kön.

Livet är för kort för att hata!

De syndiga bullarna

Vi hade hela arbetsgänget spanat in de där kakorna & bullarna som låg på köksbänken, hela veckan. Ingen visste vems det var. Anders var t.o.m så sugen att han var tvungen att öppna ett paket för att smaka och köpte sen ett nytt och la på bänken. Men så i fredags när vi alla satt på lunch så berätta chefen att det var praktikenten som lagt dom där för att vi skulle fika tillsammans, men inte vågat säga nått. Och hon hade ju sin sista dag på onsdan.

Tyckte så jäkla synd om henne, hon hade köpt fika till oss som tack för att hon fick praoa där. Men inte vågat sagt att det var hon.

Jag har själv alltid varit blyg som mindre men då alltid vågat sagt till om det är nått eller sagt ifrån. Kan bara fantisera om hur jobbigt det måste ha vart för praktikanten och säkert fortfarande är. Vet ju av egen erfarenhet hur svårt det är att vara blyg av naturen när man går i skolan. Man är osäker, rädd för vad andra ska tycka och vill helst smälta in så gott som möjligt, genom att inte säga ett knyst.

Jag hoppas så innerligt att hon som jag växer ur den eviga osäkerheten och vågar stå för den hon är och står upp för sig själv. Det är alla människor värda och ingen ska behöva känna sig osynlig!

-Du är helt perfekt som du är och var stolt över det, över dig som person och att du är unik.

Kan även hälsa till praktikanten att fikat var gott, kändes syndigt att äta upp det men å andra sidan hade hon säkert velat att vi skulle det. Synd bara att hon inte var med runt bordet.

Lättar på trycket

Usch vad jobbigt det är när man träffar familjen och måste säga hej då. Mamma, pappa & Max var som sagt här på eftermiddan, åt lite mat och fikade i massor. Jag älskar de alla så mycket och det gör så ont i hjärtat varje gång som man står vid dörren och vinkar av dom. Man påminns av hur mycket man saknar dom, hur tomt det känns att inte ha en stor familj runt omkring sig dygnet runt. Att inte kunna stödja sig mot mammas bak när hon slappar i tv-soffan, att inte kunna spela spel med pappa till kl 2 på natten och att inte kunna skrämma brorsan när han går på toan på kvällen. Det är sånt som man lätt glömmer bort när man inte träffar dom på ett par veckor, som sen rivs upp varje gång man träffar dom.

Men jag är såklart otroligt glad för att jag har min käre pojkvän, det är nu när jag bor med honom som jag verkligen fattar att jag inte kan leva ensam. Och förhoppningsvis får även vi en stor familj i framtiden, tillsammans. (Och med stor så menar jag inte 5-7 barn, så du kan va lugn älskling;)

Jag vet egentligen inte vad jag ville ha sagt med allt detta, var bara tvungen att 'lätta på trycket'. Men visst är det en omställning att flytta hemifrån, trots att det faktiskt gått ett helt år snart.

Nu Pagadi




Jag har hittat min drömhäst!

Nu Pagadi heter denna 5-årige hingst som tyvärr fått viga sitt liv åt travet. Skulle så gärna vilja rädda honom ifrån den grymma värld som trav egentligen är. Visst finns det undantag på tränare men utav den erfarenheten jag har av travhästar och dess ägare kan jag bara säga att det är grymt.

Nämner inga namn men i mitt gamla stall fanns det alltid minst tre hästar som tävlade. Dessa hästar levde i en konstant stress, sträng diet och ett ständigt fläng till träningsläger och tävlingar. Jag har alltid tyckt så jäkla synd om dessa hästar, de hinner aldrig få ömhet, aldrig en lugn hand som klappar dom. Har spenderat ett antal timmar med dessa hästar när dess ägare åkt hem. Brukade sätta mig i deras boxar, låta dom få komma fram till mig och om de lät mig borstade jag igenom deras toviga manar som aldrig hanns i vanliga fall. Travhästar är absolut inga dåliga hästar, de är så tacksamma för det minsta lilla. Bara man ger dom tid!

Skulle så gärna vilja rädda en sådan häst, ge dom ett tryggt hem med en ägare som inte såg dom som ett tävlingsmaterial.

Onsdag 27/10 -10



Det regnar, är grått och kallt. Urk!
Det är nu den verkliga hösten tittar fram, så som vi kommer ihåg den. Sitter och funderar på om man ska duscha för att få upp värmen eller rent av sätta på sig ett par vantar. Haha ja det är en jädra tur att vi flyttar innan den riktiga kylan kommer för här verkar elementen ha sin egna vilja. Hörde även på facebook att detta kommer bli den kallaste vintern på över 1000 år. Vill inte tro på det! För hur kan det bli kallare än förra året? Ja jag antar att det går, men jag vill inte:(

Idag blir det iallafall att kämpa igenom bok nr2. Jenny av Jonas Gardell. Betade av hälften av boken igår och visste verkligen inte om jag skulle börja tjuta. Den är så hemsk. Visst är den fängslande och jag kommer säkert läsa ut den idag, men dess handling får en att må illa.

Ni som läst Gardells andra böcker om Juha & Jenny vet ju vilket öde denna tjej har fått. Hackhöna. Jag brukar älska Gardells sett att skriva, så detaljerat, på ett språk som man kan relatera till och förstå. Men när man läser den här boken är det det sista man vill göra, förstå. Smärtan blir så verklig och man måste ta 'pauser' för att komma tillbaka till omvärlden, för att inte tårarna ska rinna.

Tankarna rusar iväg och man jämför gärna med sitt liv. Tänk om jag var hon. Tänk om det var min dotter.

Mobbing är bland det värsta jag vet. Jag kan inte ens uttala ordet utan att pulsen ökar. Och jag vet inte om ni också har sett reklamen för det nya avsnittet av Grannfejden. Ren och skär vuxenmobbing. Var tvungen att svära åt tv:n när jag såg den.

Mobbing är ingenting som man talar om offentligt. Och det är också där som jag tror att problemet ligger. En annan sak skulle det vara om det handlade om misshandel. Det är olagligt, folk reagerar och tillåter det inte. Men visst kan mobbing göra lika ont som ett slag.

Ett slag resulterar i blåmärken, blod. Ord som kommer ifrån en mobbare syns inte. Det är nog också en stor anledning till att mobbing fortsätter och alltid kommer att göra. Man kan inte sätta ord mot ord.

Tankar

Hihi varför är det så kul att se sin stad på tv?

Satt just och kollade på när Karina Berg flyttade in till Christer Sjögren, de satt utanför ICA och åt korv.

Men vad konstigt det känns att säga att Hammarö är min stad, eller stad & stad? Kommun;) Har ju alltid haft det lilla Karlskoga som ALDRIG var med i tv, mer än på KarlskogaTV:n och när Lars var med i Idol.

Tänk att jag bott hemifrån i snart 1 år, i slutet av december. Och tänk att vi bott i den här skruttlägenheten i snart 1 år. Ja tiden skenar iväg och snart har vi även varit tillsammans i 4 år och är inne på vårat andra år som förlovade. Sjukt! Men underbart! ♥

RSS 2.0