Mikaelas blogg

Vecka 38+5 den 10/1, jag hade nästan släppt tanken på att förlossningen när som helst kunde dra igång. Att gå över tiden kändes inte så långt bort.

 

Kvällen gick och allt var som vanligt, om än lite, lite molvärk i rygg och svank. 

 

På morgonen den 11/1 går vi upp vid kl 7, av vår underbara väckarklocka till dotter;) kör igång med det vanliga, frukost, påklädning. Värken i ryggen satt i och blev snabbt starkare. Pirr i magen! Oj var det verkligen dags? Är det förvärkar? Mycket tankar här.

 

Efter ett tag väcker jag C, tar mig ett bad och lägger mig sen med Lova när hon sover vid kl 11. 20 minuter senare känner jag ingen tvekan, det ÄR värkar jag känner. Ber C att ringa sina förälldrar för att förvarna. Och någon minut senare, när jag verkligen inte kan ligga still under värkarna ber jag C att ringa sina förälldrar igen, men nu be dom att komma, illa kvickt! Jag tar mig ned från sängen och där går vattnet. 

 

Skräckblandad förtjusning! Nu är det dags. 

 

Ringer förlossningen och vi kommer överens om att vi stannar hemma så länge jag orkar. Lova hämtas upp strax innan kl 13 och fem minuter senare står jag verkligen inte ut mer. C som värmt en pizza får snabbt skippa den och istället ta på sig ytterkläderna.

 

Väl på förlossningen kontrolleras snabbt det vanliga, bebisen ligger rätt, ctg kopplas på och.., ja 8 cm är jag öppen. Både C och jag blir chockade. Yes, då kommer den snart, tänkte jag som minns tillbaka på Lovas förlossning. När jag var öppen 8 cm med henne dröjde det bara 20 minuter tills att hon var född. 

 

Men värkarna fortsatte att komma. Och ja, jag minns att jag inte tyckte att de var så starka som första gången. 

 

Jag fick prova lite olika ställningar men hittade snabbt min favorit. En varm vetekudde på ryggen och lite massage. 

 

- Känner du för att krysta så gör det, säger barnmorskan. 

 

Okej, ja... Känner jag några? Njä, var det så här det kändes. Jag minns ju hur otroligt starka de var med Lova. Då kunde jag verkligen inte hålla emot. Men nu... Ja det var nästan att jag blev osäker på om det verkligen var krystvärkar. Men barnmorskan peppade på och ja, jag provade trots att jag kände mig tveksam. Och haha ja okej, när barnmorskan kunde se bebisens hår, ja då var det nog krystvärkar trots allt:P 

 

- I nästa krystvärk kommer jag be dig att hålla emot efter ett tag.

 

Nästa värk kom och... Där var huvudet ute. Så istället för att pausa bad de mig att fortsätta och DÄR föddes hon. Vår Maja! Efter 3 timmar och 42 minuter av kämpande. 

 

C klipper navelsträngen direkt då den var lite kort. En varm, liten, liten människa läggs upp på mitt bröst. 

 

3560 gram och 52 cm. Alldeles perfekt, precis som sin syster.