Dag 1: Självporträtt
Haha ja det är klart att man inte ska kunna hålla den första dagen på uppgiften;) Men jag får se om jag får nått nedkladdat.
Ja här är jag, eller rättare sagt för ca fem månader sen. Har faktiskt ingen nyare bild på mig själv, när väl kameran tas fram så är det Maja det blixtrar på.
Mikaela heter jag iallafall, Inga i efternamn. Haha ja namnet Inga är efter min mormor & min pappas farmor (pappa rätta mig om jag har fel), kommer ihåg att jag skämdes över det namnet när jag var yngre. Inga, liksom. Vem hette det om man inte var 60+? Minns att jag vid vissa tillfällen drog till med ett annat namn istället, möjligtvis Anna. Det var vanligt, inget konstigt.
Och ja det var faktiskt mycket så som jag var som mindre (lågstadiet till högstadiet). En förskynt, tyst men väldigt snäll tjej. Jag hade mitt kompisgäng och behövde i den perioden inget mer. Kanske var det därför jag var så blyg, utsatte mig aldrig för mer än vad som kändes tryggt. Men trots all blyghet, som i stunder var rätt så besvärlig, så minns jag denna period som en av de bästa! Jag gillade skolan, hade mina bästisar & på fritiden var jag i stallet. Tog hand om min sköthäst Kotten och slet egentligen som en liten vessla i den röda byggnaden. Sopa, sopa, borsta, borsta. Men det var i stallet som jag kände mig viktig. Lite vuxen sådär:) Hjälpte småglinen när de skulle sadla griniga Lucas som alltid sparkades, sprang brevid dom i manégen och rättade dom när de satt på fel sittben.
Och ja, det var så åren spenderades tills den dagen i augusti då vi började gymnasiet. Jag hade valt det naturvetenskapliga programmet. Såklart. Hade kvar min Madde i klassen. Tryggheten. Och ja jag kämpade på så gott jag kunde, trots att jag faktiskt inte var intresserad av matte. Ja för det var ju det dagarna bestod utav;) Men så kom iallafall dagen då min lärare ringde hem och bokade möte med syon. Visst hade de märkt att jag verkligen fick kämpa. Ska du inte fundera på att byta linje Mikaela? Gulp.
Men sagt och gjort så bytte en förvirrad Mikaela linje och det var i den här perioden som jag började växa som människa, jag släppte taget om min käre 'trygghet'. Men även om jag nu kan se att det styrkte mig så var gymnasietiden den värsta tiden hittils. Sammanlagt satte jag min fot i fyra olika klasser och tre olika linjer. Så det är väl egentligen inte så konstigt att det var jobbigt och att många tårar föll. Att inte hitta tillbaka till den där trygga famnen. Men studentdagen kom trots allt och när jag fick springa ut ifrån skolans fängslande portar så grät jag verkligen. Lättnad. Jag kunde andas ut efter fyra evighetsår.
Och shit, just ja. Blev så inne i skoldramat att jag glömde berätta om mitt älskade hjärta som jag faktiskt lyckades träffa mitt i all kaos. I mitten av januari 2007 rättare sagt. Han var och har verkligen blivit min klippa i stormen.
I slutet av december år 2009 flyttade jag mitt pick o pack och han likadant. Vi flyttade ihop, förlovade och kära. Och ja det är väl typ där jag står nu, i en ny lägenhet såklart men fortfarande väldigt lycklig och kär.
Ser verkligen fram emot att fylla på den här 'lilla' berättelsen i framtiden. För nya kapitell skapas och jag ser verkligen fram emot att fylla dem.
Men mycket text blev det;) Haha och jag vet iof inte om det var meningen att man skulle radda upp hela sitt liv såhär men själv tycker jag att det är rätt underbart att se. Att man fortfarande kan växa som människa trots att man stannat på höjden;) Och visst skulle jag lätt kunna skriva en hel självbiografi men det blir i något annat livskapitell.
Ja här är jag, eller rättare sagt för ca fem månader sen. Har faktiskt ingen nyare bild på mig själv, när väl kameran tas fram så är det Maja det blixtrar på.
Mikaela heter jag iallafall, Inga i efternamn. Haha ja namnet Inga är efter min mormor & min pappas farmor (pappa rätta mig om jag har fel), kommer ihåg att jag skämdes över det namnet när jag var yngre. Inga, liksom. Vem hette det om man inte var 60+? Minns att jag vid vissa tillfällen drog till med ett annat namn istället, möjligtvis Anna. Det var vanligt, inget konstigt.
Och ja det var faktiskt mycket så som jag var som mindre (lågstadiet till högstadiet). En förskynt, tyst men väldigt snäll tjej. Jag hade mitt kompisgäng och behövde i den perioden inget mer. Kanske var det därför jag var så blyg, utsatte mig aldrig för mer än vad som kändes tryggt. Men trots all blyghet, som i stunder var rätt så besvärlig, så minns jag denna period som en av de bästa! Jag gillade skolan, hade mina bästisar & på fritiden var jag i stallet. Tog hand om min sköthäst Kotten och slet egentligen som en liten vessla i den röda byggnaden. Sopa, sopa, borsta, borsta. Men det var i stallet som jag kände mig viktig. Lite vuxen sådär:) Hjälpte småglinen när de skulle sadla griniga Lucas som alltid sparkades, sprang brevid dom i manégen och rättade dom när de satt på fel sittben.
Och ja, det var så åren spenderades tills den dagen i augusti då vi började gymnasiet. Jag hade valt det naturvetenskapliga programmet. Såklart. Hade kvar min Madde i klassen. Tryggheten. Och ja jag kämpade på så gott jag kunde, trots att jag faktiskt inte var intresserad av matte. Ja för det var ju det dagarna bestod utav;) Men så kom iallafall dagen då min lärare ringde hem och bokade möte med syon. Visst hade de märkt att jag verkligen fick kämpa. Ska du inte fundera på att byta linje Mikaela? Gulp.
Men sagt och gjort så bytte en förvirrad Mikaela linje och det var i den här perioden som jag började växa som människa, jag släppte taget om min käre 'trygghet'. Men även om jag nu kan se att det styrkte mig så var gymnasietiden den värsta tiden hittils. Sammanlagt satte jag min fot i fyra olika klasser och tre olika linjer. Så det är väl egentligen inte så konstigt att det var jobbigt och att många tårar föll. Att inte hitta tillbaka till den där trygga famnen. Men studentdagen kom trots allt och när jag fick springa ut ifrån skolans fängslande portar så grät jag verkligen. Lättnad. Jag kunde andas ut efter fyra evighetsår.
Och shit, just ja. Blev så inne i skoldramat att jag glömde berätta om mitt älskade hjärta som jag faktiskt lyckades träffa mitt i all kaos. I mitten av januari 2007 rättare sagt. Han var och har verkligen blivit min klippa i stormen.
I slutet av december år 2009 flyttade jag mitt pick o pack och han likadant. Vi flyttade ihop, förlovade och kära. Och ja det är väl typ där jag står nu, i en ny lägenhet såklart men fortfarande väldigt lycklig och kär.
Ser verkligen fram emot att fylla på den här 'lilla' berättelsen i framtiden. För nya kapitell skapas och jag ser verkligen fram emot att fylla dem.
Men mycket text blev det;) Haha och jag vet iof inte om det var meningen att man skulle radda upp hela sitt liv såhär men själv tycker jag att det är rätt underbart att se. Att man fortfarande kan växa som människa trots att man stannat på höjden;) Och visst skulle jag lätt kunna skriva en hel självbiografi men det blir i något annat livskapitell.
Kommentarer
Trackback
